Loading...
Politikerna måste gå från ord till handling 2018-03-05T14:43:23+00:00

Katri Linna:

Politikerna måste gå från ord till handling

”I så fall måste vi ändra lagen” – det var kommentaren från dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag 2010, när Stockholms tingsrätt enhälligt beslutade att det var diskriminerande av Arbetsförmedlingen att dra in aktivitetsstödet för en muslimsk man som utifrån sin religiösa övertygelse inte ville hälsa kvinnor med handskakning. Denne hade sökt praktik som svarvare och hade vid intervjutillfället hälsat på en överordnad kvinna genom att föra handen på hjärtat och buga lätt. Ullenhag lade till: ”Låt oss tänka tanken att det i stället varit en fundamentalistisk kristen som sagt att han inte vill ta homosexuella i hand. En inte osannolik inställning hos någon som tror att homosexualitet är synd.”

Sveriges statsminister Stefan Löfven deklarerade å sin sida våren 2016 i riksdagen: ” i Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen.” Uttalandet kom efter att en miljöpartist ansett sig tvungen att dra tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen efter en offentlig debatt om att han följde samma muslimska hälsningsritual.

Kommentarerna ovan är på flera sätt problematiska. Att våra högst ansvariga politiker går ut och annonserar behov av lagändring eller hur folk ska uttrycka sin respekt för varandra i möten tyder på att det handlar om en särskilt viktig fråga. Ingången för båda tycks vara att den muslimska hälsningsseden är ett uttryck för förakt, liktydigt med att inte vilja visa respekt för det motsatta könet. Detta budskap förstärks med förklaringarna som kopplas till homofobi (Ullenhags jämförelse måste läsas så att han menar att mannen såg kvinnan som syndfull och därför inte möjlig att ta i hand) eller allmänt bristande respekt inför varandra (”i Sverige hälsar man på varann”). Av bland annat den berörda domen framgår dock tydligt att det sätt hälsningen genomfördes var utifrån mannens synvinkel just ett uttryck för respekt.

Ullenhag och Löfvens uttalanden förmedlar dock därutöver även brist på respekt för det juridiska skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna och de mekanismer för dessa rättigheters genomdrivande som antagits av riksdagen och som följer de åtaganden som Sverige har redan genom sitt medlemskap i EU, FN och Europarådet.

Diskrimineringslagstiftningen fick sin nuvarande form huvudsakligen genom det reformarbete som skedde när Sverige anpassade sin lagstiftning till EU:s direktiv mot diskriminering från år 2000. Lagstiftningen har sedan dess genomgått ytterligare reformer. Till exempel har man skärpt och utvidgat de bestämmelser som kallas för aktiva åtgärder; bestämmelser som syftar till att arbetslivet ska vara öppet för alla utan ovidkommande hänsyn till t.ex. anställdas religiösa övertygelse. Bestämmelserna tar bland annat sikte på att undanröja onödiga och slentrianmässiga hinder, såsom krav på viss klädsel, om inte det verkligen är befogat av exempelvis säkerhetsskäl. Man kan säga att aktiva åtgärder är diskrimineringsförbudets spegel åt framtiden, en tydlig viljeförklaring från riksdagen att arbetsgivare ska respektera och välkomna alla till arbetslivet. Just målet att utöka den etniska (däribland religiösa) mångfalden på arbetsplatserna framhöll regeringen som syftet med reglerna om aktiva åtgärder för trosbekännelse när dessa infördes 1999.

Sverige hade dock skydd mot religiös diskriminering även före millennieskiftet. På 1980-talet väckte ett fall om en sikh som blev omplacerad från jobbet som spårvagnsförare stor debatt. Han förlorade så småningom sitt jobb, men i ett annat 80-tals fall ansåg domstolen att redan grundlagens allmänna religionsfrihetsbestämmelse skyddade mot omotiverade uppsägningar som hade med religionen att göra. Domstolen konstaterade att det inte fanns skäl att neka någon att bära turban i tunnelbanespärren. Turbanen slutade så småningom att vara en het fråga, de stora transportbolagen började i stället ta fram religiösa huvudbonader som matchade uniformen. Tiden, vanan vid etnisk mångfald och behovet av arbetskraft hade talat. Men också nötandet med juridikens hjälp. För varje rättsfall som ifrågasatte onödiga hinder visade man vägen för allas lika värde och därmed ökad mångfald. Ett viktigt inslag var också de politiska markeringarna. Genom att skärpa lagstiftningen markerade makten sin strävan mot ett samhälle utan intolerans.

Ullenhags och Löfvens uttalanden på senare år är dock exempel på det omvända; hur politiker i stället ifrågasätter det skydd som byggts upp i internationell och nationell rätt för att garantera respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det ger en starkt negativ signal till alla dem som vill använda sig av den lagstiftning och funktioner som finns till stöd för enskilda. När inte ens den som får rätt efter prövning i domstol får stöd av den minister som finns till för att motarbeta religiös diskriminering, vad finns det då för hopp för dem som ännu inte ens vågat söka samhällets stöd?

DO är den statliga institution som har som uppgift att tillförsäkra att allas lika värde och rättigheter ska tillämpas effektivt, ytterst genom att pröva enskilda fall i domstol. DO tog det så kallade handskakningsärendet till prövning i domstol och i ett tydligt utslag fastställde domstolen den enskildes rätt och pekade ut en stor statlig myndighet som diskriminerande. I stället för att försäkra sig om att myndigheten inte skulle upprepa samma fadäs, tycktes integrationsministern se det som bekymmersamt att DO ens hade prövat fallet och att domstolens slutsats blivit positiv för den enskilde. När en kommun några år senare agerade utifrån slutsatserna i nämnda dom, gick Ullenhag åter ut och fördömde kommunens agerande. Statsminister Löfvens uttalande om våra hälsningsritualer är å sin sida en annan synnerligen ovanlig handling. Kanske förstod han inte att uttalandet berörde den yttersta kärnan av grundläggande mänskliga rättigheter som bör ha helt andra aktörer än statsministern som uttolkare. I värsta fall var det en eftergift till de populistiska vindar som kräver fördömanden av seder som förknippas med islam.

Respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna är en väsentlig del av demokratin. Den roll som domstolar och institutioner som DO har i rollen för upprätthållandet och bevakandet av respekten för rättigheterna är i sin tur en väsentlig del i det system som byggts upp för att rättigheterna inte ska kunna sättas åt sidan. Den moderna internationella juridiken har ju kommit till med andra världskrigets fasor i backspegeln, i syfte att aldrig mera tillåta att ett lands politiska vindar steg för steg urgröper en grupps grundläggande rättigheter.

Juridiken verkar förstås inte i ett tomrum. Den progressiva juridiska utvecklingen i EU kring millennieskiftet skedde utifrån politikers uttryckliga strävan att framhålla vikten av respekt för allas lika värde och rättigheter. Dessvärre kan dock politikerna också istället ge näring till de krafter som inte alls delar dessa principer och på sikt kan de därigenom även påverka rättstillämpningen. Vi ser att internationella domstolar nu allt mer stryker medhårs dem som vill ifrågasätta muslimers rättigheter. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter godkände Frankrikes och Belgiens förbud mot heltäckande slöja på offentliga platser och EU-domstolen har godkänt arbetsgivares krav på enhetlig klädsel som omöjliggör användning av huvudduk. DO avgjorde nyligen motsvarande krav hos SAS till bolagets fördel med hänvisning till nämnda EU-domar. Den svenska diskrimineringslagstiftningen har dock ett utsträckt ansvar för arbetsgivare genom reglerna om aktiva åtgärder. Det är beklagligt att DO inte prövade ärendet utifrån bestämmelserna om aktiva åtgärder vid den nämnd som har som uppgift att tolka utrymmet för dessa. En policy som går rakt emot ambitionen i dessa regler förtjänar en juridisk prövning. Oavsett utgången hade en juridisk prövning gett DO ett underlag att väcka diskussion om den alltmer problematiska situationen för landets muslimer. Här finns dock nu ett utrymme för politiker att självmant inta scenen och förtydliga sitt budskap.

Den nuvarande regeringen har tagit fram en handlingsplan mot rasism. I den går det att läsa följande: ”På samma sätt som ojämlikhet utifrån klass eller kön har bekämpats ska ojämlikhet uti­från till exempel etnisk tillhörighet eller religiös övertygelse bekämpas. Det kräver insatser mot rasism och hatbrott som är effektiva och tar sin utgångspunkt i hur attityder och värderingar ser ut i samhället i dag.” Ambitionen är förstås bra, men för att komma dithän måste de politiker som står bakom dessa ord också visa att de har mod att omsätta dem i handling, inte tiga eller uttryckligen underblåsa de attityder de säger sig vilja bekämpa. Ett viktigt steg är att sluta ifrågasätta eller förminska den betydelse som möjligheten till rättslig prövning har för enskilda och istället stå bakom sina egna avsiktsförklaringar. Detta steg krävs för att muslimer i Sverige ska kunna återfå förtroendet för att deras rättigheter respekteras, att det är värt att anmäla olika uttryck för islamofobi.


Katri Linna, Senior Legal Adviser på Civil Rights Defenders och tidigare Diskrimineringsombudsman

Studiefrågor

1. Vilka tankar väcks hos dig när du läser politikernas kommentarer som beskrivs i Linnas text? Och varför är kommentarerna problematiska?
2. Vilka lagar är det viktigt att känna till i samband med islamofobi, och varför just dessa?
3. Vilken funktion har domstolar när det kommer till islamofobi och varför är det viktigt?
4. Vad är Diskrimineringsombudsmannen och hur arbetar de mot islamofobi? Kände du till Diskrimineringsombudsmannen sedan tidigare?
5. Finns det något i texten som du upplever som särskilt viktigt för dig?