Loading...
Normaliseringen av antimuslimismen är ett faktum 2018-03-05T14:39:51+00:00

Masoud Kamali:

Normaliseringen av antimuslimismen är ett faktum

Begreppet “islamofobi” började användas i akademiska cirklar i slutet av 1990-talet och fick uppmärksamhet i den allmänna debatten efter 11 september 2001. Begreppet ”islamofobi” liksom begreppet ”afrofobi” indikerar existensen av någon form av ”fobi” hos ”moderna européer” mot ”icke-moderna” muslimer och afrikaner. Den koloniala och postkoloniala historien har dock visat att begreppet är missvisande och att det inte alls existerar någon fobi hos kolonialmakterna, utan en demonisering och avhumanisering av alla grupper som inte kuvade sig för europeiska kolonialmakter som legitimerade sina koloniala krig och sin ockupation genom ”spridning av kristendomen”. Rasismen mot muslimer har varit en byggsten i konstruktionen av ”det moderna och demokratiska Väst”. Fientligheten mot muslimer och islam avtog dock inte med korstågens försvinnande, utan fick nya former och dessutom ”vetenskaplig-gjordes” och framställdes som ”civilisationernas kamp” där det postkoloniala ”Väst” måste fortsätta sin koloniala ”civiliseringsmission” för att civilisera muslimer. Ockupationer och demoniseringen av muslimska länder och muslimer kan därför inte kallas någonting annat än antimuslimism.

Antimuslimismen som en del av den rasistiska ideologin som spreds av upplysningstidens europeiska filosofer och samhällsvetare var en del av själv-presentationen av de länder som såg sig som en del av ”det moderna Väst”. Detta kallades av en del forskare redan i början av 1900-talet för ett ”pseudo-vetenskapligt korståg för att omkullkasta och eliminera islam en gång för alla” (Dinet & Ibrahim, 1925: 20). Antimuslimismen är en integrerad del i den strukturella och institutionella rasism och diskriminering som reproduceras genom utbildningsväsendet, rättsväsendet och det politiska systemet i västerländska samhällen inklusive i Sverige. En genomgång av utbildningsmaterial som används i gymnasieskolorna i landet visar att antimuslimismen, genom bl.a. historie- och religionsundervisning, sprids från generation till generation i Sverige (Kamali, 2006). Antimuslimismen består därför inte av enbart negativa attityder mot islam, utan även en tro på att muslimer utgör den absoluta fienden.

Strukturell och institutionell antimuslimism handlar om en etablerad samhällsorganisering som skapar ett system där muslimer diskrimineras och exkluderas från tillgång till makt och inflytande. Antimuslimismen, som ett uttryck for strukturell rasism och diskriminering, fungerar genom en uppsättning lagar, regler, rutiner och sociala praktiker som är öppet rasistiska och/eller subtila diskriminerande handlingar (jfr. Wieviorka, 1995). Den strukturella rasismen och diskrimineringen mot muslimer reproduceras genom sammanlänkande institutionella praktiker. Skolorna utgör exempelvis viktiga sociala institutioner med koppling till andra institutioner och organisationer, som t.ex. arbetsmarknaden, det politiska systemet och rättsväsendet. Utbildningen där muslimerna framställs som ”ociviliserade” påverkar elever med muslimsk bakgrund och deras chanser till övergång till högre utbildning, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och andra aspekter av det sociala livet. Detta kallas inom forskningen för ”spill-over” effekten, dvs. diskriminering i en viss institution kan ha stora effekter på andra institutioner och individernas chanser till ett jämlikt liv med andra samhällsgrupper. Forskning visar att skolböckerna i Sverige sprider antimuslimismen till barn och ungdomar genom utbildning. Böcker som används i religion- och historieundervisning framställer muslimer som aggressiva erövrare som genom historien utgjort ett hot mot ”väst”. Islam framställs också som en religion som är väsensskild från kristendomen (Sawyer och Kamali, 2006). Detta påverkar både icke-muslimska barns attityder till muslimer och islam och muslimska barn som känner sig stigmatiserade och inte likvärdiga med icke-muslimska barn. Den strukturella diskrimineringens konsekvenser på elevernas skolresultat är välkända inom forskningen. Diskriminering och rasism inom skolsystemet gör bl.a. att dessa barn presterar sämre och deras chanser till vidareutbildning och anställning på arbetsmarknaden minskar å ena sidan. Samtidigt som icke-muslimska barns attityder till muslimer påverkas negativt av antimuslimskt innehåll i utbildningen som i sin tur utgör ett hinder för muslimers framtida chanser på arbetsmarknaden eftersom en del av dessa barn blir framtidens arbetsgivare. Detta ökar marginaliseringen av muslimer i det svenska samhället.

Den strukturella antimuslimismen har tillkommit som resultat av historiska politiska beslut och handlingar. Antimuslimsk rasism har under senare år fått mer fritt utrymme i den offentliga sfären. En rad omständigheter som demoniseringen av muslimer som terrorister och kulturell underlägsna genom ”hedermordsdebatten” har bidragit till den politiska och mediala förstärkningen av antimuslimismen. Nya antimuslimska partiers valframgångar, som Sverigedemokraterna i Sverige, har även påverkat de etablerade partierna vars företrädare frekvent använder antimuslimska diskurser som andrafierar och demoniserar muslimer och därmed spär på antimuslimska stämningarna i landet. Den etablerade rasistiska kunskap som sprids genom utbildningssystemet och massmedia reproducerar och förstärker bilden av islam och (muslimska) migranter som det största hotet mot landet. Etableringen av ”det globala kriget mot terror” som riktas mot muslimer som folkgrupp oavsett var de befinner sig, är en av orsakerna bakom den ökade rasismen och diskrimineringen mot muslimer. En ny våg av militär- och polisiär forskning har etablerats för att studera ”det muslimska hotet” för och i ”Väst”. Muslimer betraktas som ”fienden inifrån” som ska övervakas, kontrolleras och även bekämpas.

Normaliseringen av antimuslimismen i den politiska och offentliga mediala sfären är ett faktum och leder till förstärkningen av rasism och diskriminering mot muslimer i andra samhällssfärer som arbetsmarknaden, rättsväsendet och bostadsmarknaden. En rad rapporter visar att den strukturella rasismen och diskrimineringen mot muslimer ökar i Europa (EUMC, 2006; OSCE, 2008; OECD, 2010; UNESCO, 2014; FRA, 2017). Eftersom rasismen ur ett historiskt perspektiv har haft en religiös underton mot icke-kristna grupper som definierades som tillhörande ”andra raser”, måste antimuslimismen som en framträdande form av rasism uppmärksammas för att kunna motverkas. Ökad marginalisering av muslimer som under senare decennier har fått ett urbant geografiskt säte i form av marginaliserade bostadsområden är konsekvensen av en strukturell och institutionaliserad antimuslimism som riskerar den sociala sammanhållningen i landet. Muslimer är inte längre en ”utländsk” grupp som befinner sig i avlägsna länder, utan en del av den svenska befolkningen. De finns här och nu men är utsatta för strukturell, institutionell och individuell rasism och diskriminering som hindrar de från fullt deltagande i samhällslivet. Detta innebär att lika rättigheter för alla i Sverige är inte lika med lika möjligheter som genomsyrar många muslimers vardag i landet.

Strukturell och institutionell rasism och diskriminering mot muslimer har en politisk historia och kan därför inte heller bekämpas utan politiskt ingripande. Detta kan göras på olika sätt men först och främst behövs politiska partier som inte tänker marknadsmässigt och anpassar sin politik och sitt partiprogram efter behovet av röstmaximering. Antimuslimismens strukturella och institutionella sammanhang måste belysas och motverkas genom kortsiktiga och långsiktiga politiska åtgärder. Det faktum att vi lever i glokala samhällen, där det globala har blivit lokal och det lokala global, gör att vi inte kan längre betrakta muslimer och andra svenskar med invandrarbakgrund som enklaver som finns ”bland oss”. Den sociala sammanhållning, vår framtid och världsfreden är beroende av dagens politiska handlingar. Vi behöver politiska ledare som tar sitt ansvar för allas bästa och inte delar människor i föreställda grupper av ett ”modernt och demokratiskt Vi” och ett ”omodernt och odemokratisk Dem” som utgör varandras motpoler. Islam är en svensk religion och muslimer en del av det svenska folket. Social sammanhållning är möjlig enbart om det politiska systemet garanterar allas mänskliga rättigheter och arbetar för social rättvisa, allas lika värde, jämlikhet och jämställdhet.


Text: Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet

Referenser:

Dinet & Ibrahim, 1925

EUMC (2006) European Monitory Center Against Racims.

FRA (2017) Second European Union Minorities and Discrimination Surveh: Muslims – Selected Findings. Brussels: European Unions Agancey for Fundamental Rights.

OECD (2010) Organisation of Economic Co-operation and Development. Paris.

OSCE (2008) Organisation for Security and Co-operation in Europe.

UNESCO (2014) Teaching Respect for All. United Nations Educational, Scinetific and Cultural Organisation. Paris.

Wieviorka, 1995

Studiefrågor

1. Kamali skriver om de centrala begreppen islamofobi och antimuslimism, vad är skillnaden mellan dem?
2. Känner du igen de olika delarna av islamofobin som Kamali skriver om? Kan du ge ett exempel på något du själv har upplevt?
3. ”Antimuslimismen är en integrerad del av den strukturella och institutionella rasismen och diskrimineringen” skriver Kamali. Vad betyder det och vilka uttryck tar sig denna strukturella rasism och diskriminering?
4. Finns det något i texten som du upplever som särskilt viktigt för dig?