Loading...
Islamofobi – en rasism i tiden 2018-03-05T14:33:15+00:00

Kitimbwa Sabuni:

Islamofobi – en rasism i tiden

Idéer, berättelser och ideologier konkurrerar på en marknad och de som inte fyller någon funktion eller kan anpassa sig efter rådande omständigheter hamnar snart på historiens soptipp. Det omvända förhållandet gäller naturligtvis också och vi ska i den här artikeln utforska hur tre omständigheter samverkar till att göra islamofobi till vår tids tillåtna rasism och ideologisk hårdvaluta för allt från medier och akademiker till byråkrater och politiker. Vi ska också se vad detta har för implikationer för hur islamofobi ska bekämpas.

Islamofobi är en form av rasism och modern rasism som idésystem utvecklades för att försvara den koloniala expansionen av européer som samtidigt hävdade universella mänskliga rättigheter. Motsättningen var uppenbar men genom att anamma hierarkiska idéer om ras blev vita européer större rättighetsbärare än andra och den koloniala expansionen moraliskt försvarbar. Den afro-amerikanska författaren och socialkritikern, James Baldwin, menade att rasism inte bara är en social ordning utan också stöper om den sociala verkligheten för den privilegierade i den ordningen. För en fransk bosättare i Algeriet eller en typisk vit amerikanare i sydstaterna var inte kolonialism och rassegregation fundamentalt orättvisa, rasistiska samhällssystem. För dem var det de som motsatte sig dessa system som var omoraliska och avvikande. De här uppfattningarna om världen var förstås centrala för upprätthållande av fransk bosättarkolonialism och Jim Crow.

I vår samtid där biologisk rasism allmänt förkastats erbjuder islamofobi en rasism utan raser som placerar människor som inte är vita längst ner i en hierarki utan att explicit tala om ras. I Sverige, där diskussioner om ras gjort vita människor obekväma sedan andra världskrigets slut har icke-vita människor tilltagande kommit att beskrivas som ”muslimer” istället för som ”invandrare”. Men effekten av muslimdiskursen precis som invandrardiskursen är att legitimera över och underordning.

Den andra självklara faktorn i islamofobins uppgång är det kalla krigets slut och attackerna i New York den 11 september 2001. Efter världskommunismens fall utropade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama historiens slut där västerländsk liberalism och kapitalism aldrig mer skulle utmanas av något ideologiskt initiativ utan hela världen skulle slutligen anamma Västs världsbild och styresskick. Men triumfalismen över segern i kalla kriget övergick snart i en saknad av en fiende mot vilken den hegemoniska kollektiva identiteten benämnd Väst kunde konstituera sig och legitimera fortsatt nordatlantisk global dominans. Islam och muslimer fyllde detta tomrum och en närmast sömlös övergång skedde där det existentiella hotet mot västvärlden från det kärnvapenbestyckade Sovjetimperiet ersattes med det ”existentiella” hotet från muslimska terrorister ledda av skäggiga män i Afghanistans grottsystem. Med detta tvivelaktiga hot som bakgrund har västländernas militärbudgetar kunnat öka stadigt efter kalla krigets slut och fortsatt göda vinsterna för det militärindustriella komplexet.

Genom att fortsätta på den logik som det militärindustriella komplexets erbjuder fångar vi den tredje omständigheten bakom islamofobins utbredning som är att islamofobi har utvecklats till en industri i sig själv som involverar media, akademin, tankesmedjor, försvars- och säkerhetsindustrin samt politiken. Islamofobi göder marknader och alla som är underställda marknadsmekanismen kan påverkas. Det gäller medier som ska tillfredställa konsumenternas efterfrågan på narrativ som bekräftar deras redan negativa föreställningar om muslimer; det gäller politiker vars partiprogram inte nödvändigtvis bygger på misstänkliggörande av minoriteter men som behöver lyfta i opinionen och det gäller företag vars kunder numera helt lagligt kan begära att slippa bli bemötta av människor med muslimska attribut. Arun Kundnani beskriver i boken, The Muslims are Coming, de osannolika mediepersonligheter islamofobi-industrin skapat: allt från medias utnämnda ”terrorismexperter”, som genom hela sin forskning aldrig träffat en enda så kallad terrorist, till allsköns auktoriteter på så kallad ”radikalisering”; en teori som misstänkliggör muslimer som odlar skägg, tränar kampsport och tittar på arabiska tv-kanaler men inte visat någon som helst användbarhet för att förutse vem som kan tänkas begå politiska våldshandlingar.

Den kanske mest tragiska kategorin av mediepersonlighet islamofobi-industrin genererar är den muslimska inbäddade informanten som i kraft av att själv ha muslimsk kulturbakgrund antas besitta en djupare, sannare kunskap om muslimer. Den somalisk-nederländska aktivisten Ayan-Hirsi Ali hör till de mer kända exemplen internationellt men hon har många svenskar som följer i hennes fotspår och likt henne inte tvekar att slira på sanningen för att möta efterfrågan på rasistiska framställningar om muslimer från autentiska bruna munnar. Dessa muslimska ”sanningssägare” agerar ibland av komplexa, multifacetterade skäl men man kan inte bortse från att islamofobi-industrin är en genväg till en karriär inom journalistik, politik eller akademi för framåtsträvande personer som annars mest möter stängda dörrar.

De med ett intresse av att bekämpa islamofobi behöver ha allt detta i åtanke så inte fokus läggs på fel ställen eller förvåning uppstår inför de mycket negativa reaktioner kamp mot islamofobi genererar. Vi måste påminna oss om att rasism fundamentalt omformar den sociala verkligheten hos de som identifieras som vita så att de kan leva i ett system av vita privilegier med en bibehållen idé om sig själva som öppna, toleranta och till och med antirasistiska. Nu när så gott som alla är överens om att rasism är fel är vita människor betingade att se världen genom en lins där islamofobi är reducerat till sådant de själva inte gynnas av eller ägnar sig åt såsom hatprat och våldsamma attacker. De fenomenen ska inte trivialiseras eftersom de har allvarliga konsekvenser för de drabbade men de ändå är marginella såtillvida att allra flesta fördömer dem och kan lugna sig med att de är förbjudna enligt lag. Följden blir att den som ser islamofobin som ett strukturellt fenomen och exempelvis påtalar den uppenbara rasismen inbyggd i politikområden som hederskultur, radikalisering och terrorismbekämpning, upplevs gå för långt, anklagas för att stödja förtryck och ges epitetet som ”terroristkramare” och ”mörkermän”.

Tyvärr har många svenska muslimer också anammat det här tunnelseendet kring islamofobi och tror att kampen mot islamofobi handlar om att ta majoritetssamhället i handen och gemensamt fördöma människor som attackerar moskéer. Det är i sig självt inte fel men om kampen begränsas till detta har det faktiskt som konsekvens att det stärker majoritetssvenskars sociala verklighet kring islamofobi och deras självbild som oproblematiska och antirasistiska. Dessa muslimer, som ibland ges hedersbeteckningen ”moderata muslimer”, tror på iden att vanliga majoritetssvenskars islamofobiska attityder beror på okunskap och rädsla för det okända och kan botas genom att muslimer tar på sig rollen som goda ambassadörer för sin religion. Med den logiken är alltså islamofobin muslimernas eget fel som inte i tillräcklig utsträckning varit mönstermedborgare.

Likheten med mellankrigstidens Europa är slående. Då var det en annan religiös minoritet som var föremål för hat och våld, men framförallt för socioekonomisk underordning och strukturell och diskriminering. Flertalet europeiska judar då var inte reformerta eller sekulära, de var heller inte socioekonomiskt etablerade. De var fattiga och religiösa och precis som muslimer idag utgjorde de den största religiösa minoriteten i Europa. Antisemitismen likt islamofobin var inte begränsad till nazisterna och övriga extremhögern utan även i de länder som kämpade mot Tredje riket hade antisemitismen en självklar plats i mittfåran. I behandlingen av det som kallades ”judefrågan” diskuterade vanliga tidningar och institutioner judarnas upplevda brist på lojalitet med nationalstaterna de levde i och hur deras religion var inkompatibel med europeiska värderingar. Även en sådan gigant som den av historien vittvättade rasisten Winston Churchill skrev en refuserad artikel 1937, How the Jews can Combat Persecution, där han argumenterade för att antisemitismen var judarnas eget fel.

”The central fact which dominates the relations of Jew and non-Jew is that the Jew is ‘different’. He looks different. He thinks differently. He has a different tradition and background. He refuses to be absorbed. In every country the Jews form a distinct and separate community – a little state within the state.”

Den antisemitiska synen att antisemitismen var judarnas eget fel var inte unik för Churchill. Columbiaprofessorn Joseph Massad visar i artikeln The Last of the Semites hur även sekulära judar menade att antisemitismen var en produkt av att judarna inte var nog moderna, sekulära och upplysta som européer ska vara. Återigen. Likheten med situationen för dagens muslimer i Europa är slående.

Lektionen vi bör ta med oss är att kampen mot islamofobin inte är en popularitetstävling. Alla personer i historien som associeras med verklig kamp mot rasistiska ordningar, från Toussaint L’Ouverture till Malcolm X var demoniserade av sin samtid. Det var inte förrän 2008 som Nelson Mandela togs bort från USA:s utrikesdepartements lista över terrorister. Eftersom islamofobin är strukturell är inte muslimer först och främst i behov av fler vänner. De behöver förvärva mer makt politisk, ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt.


Text: Kitimbwa Sabuni, Muslimska mänskliga rättighetskommittén

Studiefrågor

1. Vad grundar sig islamofobi på enligt Sabunis text?
2. Sabuni skriver om rasism utan raser, vad väcker det för tankar hos dig?
3. Sabuni skriver om tre omständigheter som samverkar till att göra islamofobi till vår tids tillåtna rasism, vilka är dessa tre omständigheter och har du egna erfarenheter av dessa?
4. ”The muslims are coming” nämner Sabuni och menar att islamofobi har blivit en industri. Känner du igen den beskrivningen eller är det något nytt för dig?
5. Finns det något i texten som du upplever som särskilt viktigt för dig?