Loading...
Fallet Srebrenica 2018-04-03T11:26:50+00:00

Haris Grabovac:

Fallet Srebrenica

Kriget i Bosnien-Hercegovina var ett krig som ställde grannar, vänner och familj mot varandra.

Kriget drevs fram genom en radikalnationalistisk politik som huvudsakligen kom från Belgrad. Slobodan Milosevic, ledare för Jugoslaviens största folkgrupp serberna, hade redan 1990 bestämt sig för att alla serber – i det fall Jugoslavien splittrades – behövde leva inom ramen för en serbisk nationalstat.

En stat som i första hand skulle tjäna den serbiska nationen och vars gränser skulle sammanfalla med serbiska nationens utbredningsområde. Eftersom den serbiska befolkningen även levde i andra jugoslaviska delrepubliker som exempelvis Kroatien och Bosnien-Hercegovina, behövde dessa områden därför införlivas i Serbien.

En plan för att ringa in serbiskt territorium i dessa länder och framförallt i Bosnien-Hercegovina (där serberna utgjorde 31 procent av befolkningen) togs fram 1990-1991. Planen gick under namnet operation RAM.

Operation RAM innebar en konsolidering av den serbiska politiken, en gemensam handlingsplan för de serbiska nationalistiska partierna i länder utanför Serbien. Den definierade processen för hur man skulle ta makten över den jugoslaviska armén. Hur dess vapendepåer skulle tömmas och delas ut till serbiska miliser i Bosnien-Hercegovina och Kroatien, samt var strategiska militära högkvarter skulle uppföras för att underlätta serbiskt maktövertagande. Slutligen innehöll även operation RAM en övergripande plan för hur den etniska rensningen skulle genomföras.

Planen för hur Bosnien-Hercegovina skulle tillintetgöras var i princip färdigställd nästan ett år innan kriget i landet började. Samtidigt var den politiska eliten i Serbien medveten om att den inte kunde implementera sin plan utan ett folkligt stöd av den serbiska befolkningen i Bosnien-Hercegovina. Under samma period översköljde man därför bosniska serber med antimuslimsk och islamofobisk propaganda.

Bosniakerna sades konspirera för att upprätta en islamistisk stat. Muslimskt barnafödande beskrevs som en medveten process för maktövertagande och islamisering. I litteratur och massmedia fråntogs bosniaker sin identitet, de beskrevs i stället som serber som förrådde kristendomen genom att konvertera till islam. Man lyfte fram att delar av den bosniakiska befolkningen under andra världskriget stöttade de kroatiska fascisterna, samtidigt betonades minnet av det serbiska lidandet under det osmanska riket och andra världskriget.

Men det räckte inte med propaganda; man behövde även incidenter. Bosniaker och kroater anklagades för en rad brott, mord och överfall. Även i fall där förövaren var de serbiska paramilitära styrkorna. Som i fallet med polisinspektören Miodrag Susnica (etnisk serb) som dödades av serbiska styrkor i Banja Luka 1992, men för vars mord man beskyllde bosniaker.

Man underblåste rädsla och hat inom den bosnienserbiska befolkningen för att skapa acceptans för en politisk och militär repression mot icke-serber. Hatet var därför ingen konsekvens av det multietniska Bosnien Hercegovina, den var inte en konsekvens av att människor med olika religionstillhörighet levde sida vid sida. Utan en konsekvens av nationalism som orkestrerades från ett Serbien där samma pluralitet inte fanns. Till hjälp och förfogande hade den inte bara bosnienserbiska nationalister och media, utan också den reguljära jugoslaviska armen som den tog makten över.

Under 1992 tar de bosnienserbiska styrkorna, understödda av den reguljära jugoslaviska armén, kontrollen över nästan 70 procent av Bosnien-Hercegovinas territorium. De stationerar sig längs kommuner och områden som de anser ska tillfalla en storserbisk nationalstat. Förutom de direkta krigshandlingarna som orsakar död och förödelse införs även en rad förnedrande och diskriminerande åtgärder mot muslimer och katoliker på dessa platser. Icke-serber blir av med sina arbeten och förbjuds i några av dessa kommuner att disponera över sin egendom. I Banja Luka kräver serbiska läkare att bosniakiska kvinnor ska förbjudas att få föda barn på stadens sjukhus. Moskéer i de erövrade städerna rivs systematiskt. De nya serbiska myndigheterna byter namn på gator och stadsdelar, så att de inte ska ha några muslimska kopplingar.

En särskild brutalitet uppvisas i staden Prijedor. Här tvingas icke-serber att bära vita band runt armarna när de rör sig utomhus och med vita skynken markera sin egendom. I samma stad uppförs också de första koncentrationslägren efter andra världskriget. De bosnienserbiska myndigheterna tömmer systematiskt kvarter efter kvarter på icke-serber. Män och äldre pojkar selekteras och förs till särskilda läger, där brutaliteten och dödandet är omfattande. Förövarna är inte sällan forna kollegor, grannar och bekanta till offren.

Kvinnor och yngre barn förs i regel till det största lägret Trnopolje. Sammanlagt kommer 30 000 människor att i flera omgångar interneras i lägret mellan maj och november 1992. Så småningom flyttas även män som överlevt vistelsen i de andra lägren hit. Under nätterna tillåts serbisk milis komma in i lägret. De väljer ut kvinnor som de tvingar med sig, våldtar och sedan dödar.

Idén är att människorna ska deporteras från Trnopolje. Lägret uppförs i närhet till järnväg och den första deportationen som sker genomförs med tåg. Men i och med att Kroatien inte vill ta emot dessa människor, så börjar man deportera icke-serber med bussar mot regeringskontrollerat område i centrala Bosnien.

Den etniska rensningen hade en ideologisk utgångspunkt i form av att den stora serbiska nationalstaten man ville skapa endast skulle vara för serber. Men den hade också en praktisk utgångspunkt. I och med den territoriella erövringen som genomfördes under 1992 hade den bosnienserbiska sidan inte bara skapat en egen republik som de sedermera kom att kalla Republika Srpska, de hade också ett territorium där uppemot 40 procent av befolkningen var icke-serber. En befolkning som de inte visste var de skulle göra av.

Efter de inledande erövringarna under 1992 kantades de två kommande åren av etnisk rensning i de ockuperade områdena. Från 1993 till 1994 rasade även ett blodigt krig mellan bosniska kroater och bosniaker. Kriget som började som en aggression på en suverän stat utvecklades med tiden till ett inbördeskrig.

Under kriget kom samtliga parter, men i olika grad, att göra sig skyldiga till krigsförbrytelser. Den effektivitet som den serbiska sidan uppvisade under 1992, i hur man möjliggör och genomför en omfattande etnisk rensning på hundratusentals människor, bottnade i de förberedelser som genomförts åren innan kriget – i samband med att idén om operation RAM växte fram.

1995 hade emellertid krigslyckan vänt för de bosniska serberna. Kroater och bosniaker hade ingått en militär allians för att återta de ockuperade områdena. Och till skillnad från 1992 var de betydligt bättre utrustade. De serbiska styrkorna som fram till dess dominerat slagfältet började förlora territorium. Insikten om att en Storserbisk nationalstat inte skulle kunna uppnås skapade frustration hos den serbiska ledningen.

Ovilliga att acceptera det som oundvikligen höll på att utvecklas till militärt nederlag övergick då den serbiska strategin från etnisk rensning till folkmord. Det kom att tydligast manifesteras i den lilla staden Srebrenica. Där dödade den bosnienserbiska armén i juli 1995 över 8 000 muslimska män och pojkar. Massakern har i samband med flera domar av olika internationella rättsliga instanser rubricerats som folkmord.

När de serbiska myndigheterna efter år av hat, våld och etnisk rensning inte förmådde skapa det homogena samhälle de eftersträvade återstod bara en sak – att försöka utrota den bosniakiska gruppen. Det är folkmordets logik och det är nationalismens yttersta konsekvens.

Men en särskild förödmjukelse för offren är att erövringarna och den etniska rensningen legitimerades i samband med fredsavtalet i Dayton, där bosnienserbernas självutnämnda republik, Republika Srpska, blev en erkänd politisk enhet med långtgående autonomi inom staten Bosnien-Hercegovina. En politisk enhet som genom sin fortsatta strävan att bilda ett Storserbien, hotar freden och stabiliteten i Bosnien-Hercegovina.


Text: Haris Grabovac, Stiftelsen Expo

Studiefrågor