Loading...
Det förflutna ekar i samtiden 2018-03-05T14:36:21+00:00

Mattias Gardell:

Det förflutna ekar i samtiden

Islamofobi är ingen ”fobi” i psykologisk bemärkelse och bör inte förstås som enskilda individers irrationella rädslor för islam och muslimer. Som i termerna ”homofobi” och ”afrofobi” används ”fobi” i överförd bemärkelse som benämning för reproducerade fördomar om, aversioner mot och exkludering av bestämda kategorier människor, som sägs avvika från den universella människan. I detta fall ”muslimer”, som påstås skilja sig från ”vanligt folk” på olika negativa sätt.

Islamofobi kan definieras som ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”.[1] Termen användes först av franska historiker på 1910-talet, plockades upp i engelskspråkig forskning genom Edward Said på mitten av 1980-talet och fick ett genomslag i forskarsamhället med den brittiska rapporten Islamophobia: A Challenge for us all 1997 där Runnymede Trust undersökte vidspridda fördomar om att ”islam utgör ett enda monolitiskt system, utan inre utveckling, mångfald och diskussioner” och islamofobiska praktiker som diskriminering av och hatbrott mot muslimer.[2]

Termen myntades för att sätta ord på en lång idéhistorisk tradition som går tillbaka till korstågen och medeltida kristna bestämningar av muslimer som Antikrists härskaror, ”ondskans redskap på jorden”, som Martin Luther senare skulle uttrycka saken.[3] I medeltida och tidigmodern konst kunde muslimer framställas som demoner, hundar och även som Kristusmördare. Det senare framstår som särskilt anmärkningsvärt då islam etablerades först 600 år efter Jesu död. Det pekar på vissa gemensamma drag mellan den islamofobiska och antisemitiska idétraditionen. Förutom att både judar och muslimer anklagats för att ha mördat Jesus, påstods att de dödade kristna barn för att använda deras blod i hädiska ceremonier. Antisemitiska teorier om den judiska världskonspirationen har en motsvarighet i föreställningar om att muslimer ingår i en mäktig konspiration för att etablera ett totalitärt kalifat som alla andra slags människor måste underkasta sig om de inte vill utrotas. Judar och muslimer som försöker förklara att de faktiskt ägnar sina dagar åt helt andra ting avfärdas som lögnare, då konspirationstroende fått lära sig att judar och muslimer anser det hedervärt att ljuga för ickejudar respektive ickemuslimer, en föreställning som i islamfobisk föreställningsvärld spinns kring begreppet taqiyah.[4]

En synonym till islamofobi är ”antimuslimsk rasism”. Personer som hyser antimuslimska föreställningar tillbakavisar gärna att de är rasister med argumentet att islam inte är en ras utan en religion. Sverigedemokraterna är ett av landets mest explicit antimuslimska riksdagspartier, samtidigt som de infört en ”nolltolerans” mot rasism. Exkludering och diskriminering av muslimer kan enligt partiets logik inte vara rasistiskt då muslimer inte utgör en ras. Argumentet vilar på den kontrahistoriska uppfattningen att rasism förutsätter föreställningen om biologisk ras. Motsvarande uppfattning cirkulerar också i det vidare samhället, vilket sammanhänger med produktionen av kollektiv glömska, ty egentligen vet vi, eller borde åtminstone veta att rasismens historia föregår genetiken med många århundraden och länge motiverades med hänvisning till teologi, inte biologi.

Den första rasmaktsordning som etablerades i Europa uppstod i kölvattnet av reconquistan (”återerövringen”) på den iberiska halvön. Då Granada, det sista muslimska emiratet i Andalusien, besegrades 1492 beslöt de katolska dubbelmonarkerna Ferdinand och Isabel av Kastilien och Aragon att alla invånare i den stat de kontrollerade skulle dela furstarnas rit och sed (det vi idag kallar religion och kultur). År 1492 fick judar välja mellan att lämna landet, konvertera eller dö. Tio år senare fick muslimerna i Kastilien samma bud vilket utvidgades till muslimerna i Aragon (som då inkluderade Valencia, Mallorca, Sardinen, södra Frankrike och delar av Italien) år 1525-26. Hundratusentals judar och muslimer lämnade landet, tusentals gick upp i bergen och påbörjade gerillakrig, men cirka 200,000 judar och en miljon muslimer konverterade till kristendom och blev kollektivt benämnda nykristna eller conversos.

Religiös förföljelse är inte samma sak som rasism. För att kunna tala om en rasmaktsordning måste element som att människor kan sorteras i åtskilda kollektiva enheter som tillskrivs olika egenskaper, är relativt tidsbeständiga och har olika tillgång till status, privilegier och möjligheter. Dessa element tillkom när den spanska kronan införde doktrinen om blodsrenhet (limpieza de sangre) för att särskilja invånare i vars vener det rann rent kristet blod från de som härstammade från de judiska och muslimska familjer som konverterat, som var av ”förorenat blod”. För att få ett statligt ämbete, verka som köpman, ingå i hantverksgillen, bli militär eller gå med i en religiös eller statlig order var man tvungen att uppvisa en stamtavla som visade att man kom från en ”ren” kristen familj. Före detta judar och muslimer som anpassat sig till systemet fortsatte således att avskiljas från majoritetsbefolkningen och deras status som andraklassens medborgare ärvdes av deras barn.

Makthavarna upphörde aldrig att misstänka att konvertiterna och deras ättlingar i hemlighet förblivit judar eller muslimer. Stamtavlor kunde ju förfalskas. Man värvade informanter som spionerade på conversos och inkvisitionen genomförde tortyrförhör med misstänkta smygjudar och smygmuslimer. Inte heller detta stillade oron. Tortyr kan producera lögn lika mycket som sanning och informanter kan mutas eller bedras. Successivt infördes en påtvingad assimileringspolitik. Man förbjöd äktenskap mellan gamla och nya kristna, konfiskerade böcker och texter på arabiska, förbjöd muslimska kläder, badhus, festivaler och slöjor, muslimsk musik, poesi och talad arabiska. I vissa regioner förbjöds conversos att stänga dörren till sina hus på fredagar och söndagar så att statstjänstemän kunde kontrollera att de inte i hemlighet bad på fredagar, arbetade på söndagar, eller fastade under ramadan.

Ju hårdare assimilationspolitik och ju mer moriscos (muslimättlingar) anpassade sig, desto räddare tycktes myndigheterna bli för sina invånare. Förutom att vara av ”förorenat” blod anklagades moriscos under sent 1500-/tidigt 1600-tal för att vara femtekolonnare, i maskopi med det ottomanska sultanatet, för att beröva kungadömet dess rikedomar, orsaka missväxt, vara banditer, sexuellt promiskuösa, kristusmördare, och illojala avvikare. Ärkebiskop Juan de Ribera, vicekung i Valencia, varnade dessutom kung Filip III för att kristna snart skulle förlora sin majoritetsställning då moriscos födde många fler barn är kristna familjer. Tillslut fick kungen nog. År 1609 beslöt han att alla muslimättlingar skulle fördrivas ur landet.

Den 11 september – av alla datum – förkunnades utvisningsbeslutet av konungens härolder. Kristna miliser plundrade moriscos bostadskvarter, brände ner hem, plundrade, mördade och förföljde flyende. Mellan 1609 och 1611 beräknas (siffrorna varierar mellan olika dokument) cirka 800,000 moriscos ha landsförvisats, medan 50,000 dog i strider då de motsatte sig fördrivning och cirka 60,000 mördades av miliser och stråtrövare som attackerade karavanerna som var på väg mot hamnstäderna. Slutligen, år 1611, förkunnades landet ”renat” och dominikanermunken Damián Fonesca beskrev lyriskt den blodiga rensningen som el agradable holocausto, den välgörande, gudsbehagliga holocausten, vilket mig veterligen är första gången begreppet holocaust används som eufemism för folkmord.[5]

En av de termer som användes för att tala om indelningen av invånarna i artskilda sorter under denna period lånades in från dåtidens intellektuella språk, arabiskans ras, vilket betyder ”huvud” men också användes i överförd betydelse om familjeöverhuvud eller stamfader. Under 1500-talet började begreppet utvecklas och blev med tiden ett begrepp som organiserade en hierarkisk samhällsordning med olika sorters människor, spanskans raza, engelskans race och svenskans ras. Första gången begreppet inkluderades i en ordbok som ett begrepp som markerade olika människotyper, den spanska Tesoro de la lengua castellana o española, år 1611, utgjorde judar och muslimer uppslagsverkets exempel på underlägsna ”raser”.

Lägg märke till att detta var långt innan framväxten av biologin och genetiken. Den biologisering av rasbegreppet som århundraden senare framställdes som ”vetenskaplig” är således ett sent inslag i rasismens idéhistoria och fick sin storhetstid först på slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Efter det andra världskrigets slut kom den så-kallade vetenskapliga rasismen alltmer ifrågasättas och det biologiska rasbegreppet fasades successivt ut som både vetenskapligt och etiskt ohållbart. Det förhindrade inte rasismens fortlevnad. Begreppet ”ras” är en produkt av rasism, och inte tvärtom. Som Malcolm X uttryckte det: ”Rasism är som Cadillac. De kommer ut med en ny modell varje år”. När det biologiska rasbegreppet fasades ut kom dess bärande idé om nedärvd essens fortsätta att färdas inbäddad i begrepp som kultur, religion och etnicitet.

Mänskligheten kan enligt denna föreställningsvärld ses som en global mosaik av åtskilda, välavgränsade och monolitiska kulturer, religioner, och etniciteter, som ”hör hemma” på olika platser i världen, vilket gärna framställs i kulörta världskartor med olika färger för de utplacerade kulturerna, religionerna och etniska grupperna. Att sådana kartor ofta inkluderas i skolböcker för elever att plugga in visar hur normaliserat detta tänkande är. Dessa åtskilda enheter – kulturer, religioner och etniciteter –  påstås i nästa led utöva ett bestämmande inflytande över hur de människor som som sägs ”tillhöra” en viss kultur och religion tänker och agerar; hur de är som människor. Detta tänkande förklarar vardagstal om hur exempelvis svenskar, somalier, kurder, kineser, kristna, muslimer, buddhister ”är” på olika bestämda sätt.

Dagens islamofobiska skillnadstänkande och skillnadsgörande är tydligt influerad av denna rasismhistoriska utveckling. Trots att islam utgjort en av Europas många religioner i 1300 år och muslimer under hela denna tid aktivt bidragit till den historia vi kallar den västerländska framställs islam och muslimer som ”främmande” för Europa och väst. Muslimer ”hör hemma” i den del världskartorna utpekar som ”den muslimska världen”. Dagens rasister kan ibland hävda att de värdesätter all världens kulturer, religioner och etniciteter, men var sak skall vara på sin plats. De biologiska rasisterna bekymrade sig för biologisk rasblandning. Dagens rasister avskyr mångkultur och kulturblandning. Muslimer kan enligt detta sätt att tänka inte bli svenska. Även om de fötts i Sverige till föräldrar som är svenska medborgare tycks det som att de föds med en essens av särskiljande muslimskhet som medför att de aldrig kan bli en del av ”svenskheten” eller ”det svenska folket”. Att de har svenska pass betraktas snarast som ett tecken på myndigheternas svek. Att muslimer blir svenska medborgare förändrar, enligt detta sätt att tänka, således inte deras status som främlingar i deras eget hemland, precis som dopet inte ändrade de spanska muslimernas status på 1500-talet.

Historien går igen. Från den medeltida kristna islamofobin har man behållit idén att muslimer är onda, även om det uttrycks med andra ord (”muslimer är kvinnoförtryckare”, ”muslimer är terrorister”, ”muslimer är ett hot mot yttrandefriheten”). Precis som i tidigmoderna Spanien kan muslimer i dagens islamofobiska diskurs omtalas som femtekolonnare, kriminella, sexförbrytare, en ekonomisk belastning. Dessutom föder de så många barn att ”svenskar” snart blir en minoritet (enligt en logik som förutsätter att muslimer inte kan var svenskar). Precis som i Spanien höjs idag krav på tvångsassimilering vad gäller hur vi skall hälsa på varandra, vilka kläder vi skall ha på oss, vilka högtider som skall respekteras, vilket språk som skall talas och det är knappast en tillfällighet att antimuslimska ideologer igen talar om korsriddare och behovet av en ny reconquista.


Text: Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet

Referenser:

[1] Gardell, Mattias 2010, sid 17, Islamofobi, Stockholm: Leopard förlag

[2] Abdoolkarim Vakil 2008. “Is the Islam in Islamophobia the same as the Islam in Anti-Islam; Or, When is it Islamophobia Time?”, Thinking Thru’ Islamophobia seminar, University of Leeds, May 2008;  Said, Edward W. 1985. “Orientalism Reconsidered”, Cultural Critique, No. 1, Autumn; Commision on British Muslims and Islamophobia 1997. Islamophobia: a challenge for us all, London: Runnymede Trust

[3] Martin Luther i Luther’s Works, vol. 46: Christian and Society III, översatt av Charles M. Jacobs, reviderad av R.C. Schultz; Philadelphia: Fortress Press, 1967

[4] För en längre diskussion av medeltida och tidigmodern islamofobi, se Gardell 2010; Tolan, John V 2002. Saracens. Islam in the Medieval European Imagination, New York; Columbia University Press; och Higgs Strickland, Debra 2003. Saracens, Demons & Jews. Making Monsters in Medieval Art, Princeton, NJ: Princeton University Press

[5] För studier av denna del av rasismens idéhistoria, limpieza de sangre, och försöken att rena Spanien från conversos, se Gregory B Kaplan 2012. ”The Inception of Limpieza de Sangre (Purity of Blood) and Its Impact in Medieval and Golden Age Spain.” I Marginal Voices: Studies in Converso Literature of Medieval and Golden Age Spain; Amy Aronson-Friedman & Gregory B. Kaplan (red), Leiden, The Netherlands, and Boston: Brill; María E. Martínez, David Nirenberg & Max-Sebastián Torres Hering 2012. Race and Blood in the Iberian World. Zürich, Switzerland: Lit; Francisco Bethencourt 2013. Racisms. From the Crusades to the Twentieth Century, Princeton & Oxford: Princeton University Press; Albert A. Sicroff 1960. Les controverses des status de ”pureté de sang” en Espagne du XVe au XVIIe siècle. Paris:Didier; Raphaël Carrasco, Annie Molinié &Béatrice Perez (red) 2011. La pureté de sang en Espagne: Du lignage à la ”race”. Paris: Presse Université Paris-Sorbonne; Antonio Domínguez Ortiz & Bernard Vincent 1993. Historia de los moriscos. Vida y tragedia de una minoría. Madrid: Alianza Editoria; Henry Kamen 2011. La Inquisición Española. Una revisión histórica, Barcelona: Crític; Ivan Hannaford 1996. Race. The History of an Idea in the West. Baltimore & London: John Hopkins

Studiefrågor

1. Vilka tycker du är de viktiga huvuddragen i Gardells text?
2. Vilka tankar väcks hos dig när du läser rubriken ”Det förflutna ekar i samtiden”?
3. Gardell skriver om islamofobi och religiös förföljelse. Vad är skillnaden mellan fenomenen?
4. Hur såg de första uttrycken för islamofobi ut?
5. När började islamofobibegreppet användas i akademiska kretsar och vad innebar det då? Finns det någon skillnad mellan hur du använder begreppet islamofobi och hur det används av forskare?